– Det viktigaste inslaget i den nordiska arbetsmarknadsmodellen är partsregleringens tydliga dominans över statlig reglering. Detta innebär att kollektivavtalen har en mycket mer framträdande ställning än lagstiftning och andra statliga bestämmelser. Partsreglering (på engelska self regulation) förutsätter därför en hög organisationsgrad, säger Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet.
Enligt Anders Kjellberg är den svenska modellen det närmaste man kan komma en nordisk idealtyp när det gäller graden av partsreglering. Staten är här mycket mindre involverad i lönebildningen än i t ex Danmark där medlingsförslag inte sällan omvandlas till lag. I Finland finns en tradition av trepartsförhandlingar där staten och arbetsmarknadens parter gemensamt gör upp och i Norge använder man sig ofta av obligatoriskt skiljeförfarande.
– Under senare år har ett antal överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter och staten ingåtts som kan tolkas som att de svenska arbetsmarknadsrelationerna i viss mån närmar sig Danmark, Finland och Norge, där trepartsavtal har varit mycket vanligare än i Sverige, påpekar Anders Kjellberg.
Det han syftar på är bland annat det nya huvudavtalet från 2022 och de efterföljande förändringarna i lagen om anställningsskydd och överenskommelser om till exempel etableringsjobb och korttidsarbete.
Exportindustrin bestämmer takten
De nordiska länderna har dessutom det gemensamt att de är alla små och exportberoende. En stark samordning på arbetsmarknaden har ansetts nödvändig för att förhindra för höga löneökningar, vilket skulle kunna skada den exportutsatta sektorns konkurrenskraft.
I Sverige utgör de kollektivavtal som industrins parter träffar en norm för kostnadsökningen i övriga avtal på arbetsmarknaden. Man säger att industrin sätter ”märket”.
I Danmark etablerades tillverkningsindustrins normgivande roll under 1990-talet. Norges förhandlingssystem liknar det svenska och den konkurrensutsatta industrin sätter ett märke som de andra förbunden uppmanas följa. I Finland finns ingen institutionaliserad branschnorm, men i praktiken sätter teknikindustrin normen. De senaste årens utveckling med helt decentraliserade avtal på företagsnivå inom den i Finland viktiga skogs- och pappersindustrin gör det dock svårt att etablera en finsk industrinorm som liknar den i de övriga nordiska länderna.
– På sikt kan den finska arbetsmarknadens parter utveckla en sådan norm, men för närvarande tycks Finland snarare avvika från än närma sig de andra nordiska förhandlingsmodellerna, säger Anders Kjellberg.
Hög organisationsgrad i Norden
Den fackliga organisationsgraden är hög i de nordiska länderna, likaså arbetsgivarnas organisationsgrad, som kan ses i nedanstående tabell.
| Danmark | Finland | Norge | Sverige | |
| Facklig organisationsgrad (hela arbetsmarknaden) | 63% 2019 | 59% 2019 | 50% 2021 | 70% 2021 |
| – privat sektor | 37% 2020 | 65% 2021 | ||
| Organisationsgrad arbetsgivare (hela arbetsmarknaden) | 68% 2018 | 69% 2018 | 80% 2019 | 87% 2021 |
| – privat sektor | 73% 2021 | 81% 2021 | ||
| Kollektivavtalstäckning (hela arbetsmarknaden) | 82% 2018 | 89% 2017 | 65% 2021 | 88% 2021 |
| – privat sektor | 47% 2021 | 82% 2021 |
Modellen med separata fackförbund för arbetare och tjänstemän är tydligast i Sverige. I t ex Danmark gick LO 2019 samman med det största tjänstemannaförbundet FTF. I Sverige har inget arbetarförbund någonsin gått samman med ett tjänstemannaförbund.
– Sverige är också det enda nordiska landet där arbetar- och tjänstemannaförbund tillsammans deltar i märkessättningen. I de övriga nordiska länderna är det bara arbetarförbunden som gör det. Det bör dock påpekas att det svenska begreppet arbetare är vidare än i övriga länder, säger Anders Kjellberg.
I Danmark och Norge används regelbundet medlemsomröstningar på utkast till avtal, vilket intensifierar trycket på fackliga förhandlare att förmå motparten att göra eftergifter, påpekar Anders Kjellberg.
– Detta gör att centraliserade förhandlingar är en mycket mer komplicerad affär än i Sverige och troligen huvudorsaken till den betydligt högre graden av statligt ingripande i kollektivavtalsförhandlingar i Danmark och Norge.
Det danska medlingsinstitutet (Forliginstitutionen) har befogenhet att slå ihop röstningsresultat från flera förhandlingsområden till en enda enhet, vilket eliminerar majoritetsrösterna mot ett förslag inom vissa områden, förutsatt att den totala majoriteten röstar för. Därmed har statliga medlare en samordnande nyckelroll i det danska förhandlingssystemet. Dessutom omvandlar danska regeringar, som nämnts ovan, ibland medlingsförslag till lag, vilket skedde bland annat vid 2013 års lärarkonflikt och 2021 års sjuksköterskekonflikt.
I Norge kan den norska staten stoppa arbetskonflikter med hjälp av tvungen lønnsnemnd, en form av obligatorisk skiljedom. Det skedde bland annat under oljestrejken 2012 och lärarstrejken 2022.
I Sverige förekommer inga statliga ingripanden, förutom medling genom Medlingsinstitutets försorg, i samband med avtalsförhandlingar.
För en mer detaljerad genomgång av de nordiska modellerna, se The Nordic model of industrial relations comparing Denmark, Finland, Norway and Sweden, som Anders Kjellberg nyligen presenterade på Max Planck-institutet i Köln.
Länkar:
Prenumerera på Medlingsinstitutets månadsvisa nyhetsbrev (via Get a Newsletter)