Det är många som gjort sig roliga över regeringens första 100 dagar vid makten och dragit paralleller till Vasaskeppets premiärseglats. Hon tog sig ju inte så många hundra meter från Skeppsbron där hon låg förtöjd under byggnationen. Det hade funnits varningssignaler. När det gällde Vasa så krängde hon rejält när man testade båtens sjövärdighet genom att matroserna i samlad trupp fick springa mellan babord och styrbords sida av båten.

För regeringens del handlade varningssignalerna istället om vallöften. Löften om att det ska gå snabbt att betala ut pengar till hushåll och företag i helt nya system gör alla som arbetat i Regeringskansliet nervösa. Det är nämligen väldigt svårt att få till. Det är mycket enklare att bygga vidare på och förändra redan existerande och fungerande regelverk. Även om många tycker att det tagit lång tid innan elpriskompensationen kommer, har det med alla rimliga mått gått rekordsnabbt. Precis som när det gällde de ersättningar som togs fram under pandemin, kommer det antagligen uppstå ytterligare problem. Det är tyvärr ofrånkomligt.

När det gäller stöd till företag är det värre. Jag har själv, i tidigare positioner, brottats med hur EU:s statsstödsregler påverkar arbetsmarknadspolitiken. Stöd till företag som anställer en arbetslös med en subventionerad anställning måste ligga i linje med dessa regler eller så måste stödet notifieras i EU. Det senare går aldrig snabbt. Att strunta i reglerna är en omöjlighet, belopp som utbetalas på felaktiga grunder, måste betalas tillbaka av företaget. Det är något som ingen regering vill utsätta landets företag för.

Men, när fokus ligger på löftesbrott missar man det mest väsentliga. Världens ekonomier är i en ekonomiskt utmanande situation. Att föra en ekonomisk politik just nu kan liknas med att i dålig sikt vandra längs en bergskam med stup på båda sidor.

Om de gör för mycket – och försöker kompensera alla för de höjda priserna kommer de falla ned på ena sidan. För en sådan kompensation kommer leda till fortsatt hög inflation. Höjda priser leder till att vi måste eller vill konsumera mindre av de allt dyrare varorna – och då bidrar det i bästa fall till att prisökningstakten går ned. Minskar inte inflationen måste centralbankerna höja räntan ytterligare.

Men om man inte kompenserar alls riskerar regeringen att störta ned för stupet på andra sidan. Om höga räntor och energipriser tvingar fram panikförsäljningar av fastigheter kan krisen förvärras ytterligare. Ekonomiskt allt för svåra tider kan också öka pressen på fackföreningarna att försöka höja lönerna ytterligare, vilket kan bli början på en uppåtgående pris- och lönespiral som förvärrar situationen.

Det handlar dessutom inte bara om hur mycket regeringen behöver satsa eller strama åt. Det handlar minst lika mycket om hur det görs och vilka som påverkas. Den upplevda rättvisan i satsningar och åtstramningar är kanske aldrig så viktigt som i ett läge där i princip alla får det sämre.

Under den rekordhöga inflationen under första världskriget var ilskan oerhörd mot ”gulaschbaronerna”. Bakgrunden var att det var möjligt att sälja kött till centralmakternas arméer (de gillar gulasch i Tyskland, Österrike och Ungern) för höga priser, samtidigt som människor svalt i Sverige. Vad som skulle trigga en motsvarande ilska denna gång är inte självklart, men de politiker som valt att försöka rekordhöja sina löner har fått det hett om öronen.  

Att läget är svårt för regeringen betyder inte att det är omöjligt att hantera situationen. Budgetpropositionen var i detta avseende rimligt avvägd. Att man sköt flera vallöften på framtiden var avgörande för att den skulle bli det. Budgeten har inte bidragit till att förvärra Sveriges ekonomiska utmaningar. Elpriskompensationen är dessutom till slut på väg och kommer mildra de ekonomiska problemen för de svårast drabbade hushållen. Vintern har dessutom varit någorlunda mild och hushållen har tagit ett ansvar för att få ned  elkonsumtionen. Det har givetvis också bidragit positivt.

Mycket hade kunnat vara mycket värre om inte regeringen hade tagit situationen på största allvar. Svårigheterna är inte slut än. Det är extremt utmanande att utforma en ekonomisk politik i detta läge. Sist vi drabbades av en liknande inflationschock var på 1970-talet och då bidrog den ekonomiska politiken till att Sverige hamnade i stora och långvariga ekonomiska problem. I vissa avseenden är förutsättningarna bättre i dag, men de är på inget sätt lätthanterliga. Det här kommer bli en besvärlig vandring framåt. Brutna vallöften kommer sannolikt bli regeringens minsta problem. 

Irene Wennemo, generaldirektör Medlingsinstitutet

Länkar:

Fler blogginlägg från Irene Wennemo

Prenumerera på Medlingsinstitutets månadsvisa nyhetsbrev (extern länk via Get a Newsletter)