Årets avtalsrörelse skulle bli den värsta sedan Industriavtalets tillblivelse. Men det började lugnt. Avtal efter avtal kom på plats utan att det varken krävdes strejkvarsel eller någon medling. Ett tungt vägande skäl är utformningen av industrins märke, med en löneökning på 4,1 procent första året och 3,3 det andra året.
Måndagens positiva inflationsöverraskning skapar hopp om att de reallönesänkningar som svenska arbetstagare drabbats av kan vändas i sin motsats om inte allt för lång tid. Att Sverige fått ett tvåårigt löneavtal på en rimlig nivå och att prisökningstakten i övrigt har vänt nedåt ger ett utrymme för Riksbanken att gå lugnare fram med räntehöjningar, vilket vore en lättnad för svensk ekonomi.
Inför denna avtalsrörelse sa många fack att det enda som var viktigt var lön eftersom priserna hade ökat. Men det visade sig att de frågor som blev riktigt svåra handlade om något annat.
Den kanske allra viktigaste frågan vid sidan av lön är arbetstid
I själva verket är lön bara en liten delmängd av de frågor som arbetsmarknadens parter tar ansvar för. Den kanske allra viktigaste frågan vid sidan av lön är arbetstid. Det är kanske inget som tjänstemän med förtroendearbetstid och goda möjligheter att jobba hemifrån funderar så mycket över. Men i de flesta jobb är arbetstidens längd och förläggning minst lika viktig som lönen.
I medlingen om avtalet för spårtrafiken var arbetstid och förläggningen av denna en helt avgörande fråga. Många saker har bidragit till en allt mer pressad situation för järnvägen: allt fler tågföretag trafikerar rälsen, Trafikverket har upphandlat ett komplext tågplaneringssystem och dessutom finns stora behov av järnvägsunderhåll. Lokförare har fått en mer pressad arbetssituation. De har många gånger med kort varsel fått förändrade arbetstider. Att denna fråga stod på högkant i medlingen var inte konstigt.
Arbetstidsfrågorna har också hanterats i andra förhandlingar. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och deras motparter har tagit ett stort ansvar att anpassa sina kollektivavtal till EU:s arbetstidsdirektiv. Det visade sig nämligen att EU hade synpunkter på hur framförallt dygnsvilan hanterades för vissa grupper. Det har inte varit en enkel förhandling. I vissa sektorer har människor anpassat sina liv till gällande kollektivavtal och nu visade det sig att dessa behövde ändras. Annars skulle regeringen vara tvungen att ta fram ny lagstiftning.
Regeringen borde vara mycket tacksam för att parterna tar ansvar
När jag tillträdde som statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet år 2014 fick jag ärva en fråga från den tidigare alliansregeringen. Det gällde ett överträdelseärende av det så kallade visstidsdirektivet. I Sverige var det då möjligt att stapla olika typer av visstidsanställningar efter varandra alldeles för lång tid. Den dåvarande regeringen hade försökt lösa detta på olika sätt och få igenom en proposition i riksdagen. De hade ju vid denna tid ingen majoritet utan behövde stöd från antingen Sverigedemokraterna eller något rödgrönt parti. Regeringen hade gått bet.
Det var först när fack och arbetsgivare bestämde sig för att ta fram ett förslag tillsammans som det gick att skapa ett tillräckligt stöd i riksdagen för en ny lagstiftning. Om inte parterna hade tagit detta ansvar hade antagligen inte heller den regering som jag arbetade för lyckats lösa problemet.
Lika illa skulle det antagligen gå för den nu sittande regeringen om inte parterna tog på sig ansvaret att förhandla fram nya arbetstidsregler. De gjorde det inte för att deras medlemmar tyckte det var roligt, utan för att någon måste ta detta ansvar om vår arbetsmarknadsmodell ska fungera. Regeringen borde vara mycket tacksam för att parterna gjorde det och inte bara knuffade iväg denna svåra fråga till någon annan.
Irene Wennemo, generaldirektör Medlingsinstitutet
Länkar:
Fler blogginlägg från Irene Wennemo
Prenumerera på Medlingsinstitutets månadsvisa nyhetsbrev (extern länk via Get a Newsletter)